Att förlora en kär vän - det känns alltid svårt. Och att det är just Anders gör det hela ännu värre.

Vi kände ju varandra sedan barndomstiden, mitt första minne av syskonen Suo härstammar från fadern Kalles begravning för snart 70 år sedan, vi små pojkar och kusiner lekte redan då tillsammans. Och umgänget fortsatte sedan genom åren med besök i varandras hem, det var alltid så trevligt att komma hem till moster Alma, det var liv och rörelse överallt.

Anders levnadsbana och min sammanföll till stora delar, vi gick i samma klass i gymnasiet i Haparanda och efter avlagd mogenhetsexamen (1951) blev det militärtjänst som varvades med studier på Tandläkarhögskolan där också Dagny mötte sin blivande man. Det var lyckliga år, livet lekte och framtiden tedde sig ljus. Och det fortsatte på samma sätt, familjer bildades och barn anlände till världen. Anders var en god familjefar, han månade om sina söner och uppfostrade dem till att inte bara bli duktiga yrkesmän utan också i den sportiga anda som kom att utmärka familjen.

Vi blev efter några år kollegor i Piteå, Anders var en duktig tandläkare som gjorde sig respekterad både yrkesmässigt och som samhällsmedborgare, det handlade om det dynamiska 60-talet då Piteå expanderade, många nya människor kom till staden, sällskapslivet blomstrade, Anders och Dagny var mycket aktiva människor, hemmet var ofta platsen för trevliga middagar där glädjen rådde. En fin egenskap som Anders var att vid olika sammankomster hålla tal, han gillade verkligen det. Och det kunde bli inte bara ett tal utan minst två. Och det var tal som kunde vara roliga och med en fin humor som gjorde alla på gott humör.

Nu har Anders stämma tystnat - men om vi vill lyssna kan vi så väl höra hans speciella röst när han talar till oss. En fin människa har gått bort, vi kommer alltid att minnas honom och sakna honom. Och jag tror att mängden vänner som samlats här visar hur omtyckt han var.

Tore Hardell