Dagny, David, Niklas och Mats!


Natten mot torsdagen den 24 januari drog en snöstorm in över Norrbottens kustland. Jag befann mig på en två dagars konferens på Pite Havsbad och när den var klar åkte jag i ett ”snökaos” hem till Luleå. Väl hemma på Mjölkudden möttes jag av en drygt halvmeter hög plogkarm på infarten till Ankarvägen 47. Torsdagskvällen fick ägnas åt snöskottning så efter middagen greppade jag och Wilmali våra snöskopor och satte igång arbetet med att flytta snön från uppfarten till den ”avstjälpningshög” på tomten som vi gör till en pulk/skidbacke för Wilmali . Efter ett tag var Wilmali färdig med sitt skottande och i stället ville hon åka i min skopa. Hon fick sätta sig i den fyllda skopan och så tippade jag av henne försiktigt högst upp på högen. ”Mera” sa Wilmali och då kom jag att tänka på när Anders Myhr skottade garagetaket på Kvarngatan 38 och hur roligt jag och Svante tyckte det var att få bli utskottade från taket och falla ned den dryga metern till snöhögen nedanför. Med det i minnet tog jag nästa gång ordentlig sats när jag körde Wilmali i skopan och ”sköt” ut henne från toppen av högen. Wilmali skrattade så hon kiknade när hon hamnade i lössnön nedanför toppen och jag trivdes med att vara en snöskottande pappa Sverker.


När mamma Britta någon dag senare ringde berättade att Anders avlidit blev jag mycket berörd och tagen.


Jag har haft förmånen att ha Anders som granne när jag växte upp. Med en egen pappa vars stora intresse låg i läsandet var det för mig perfekt med ”Myhrs” pappa Anders som hade så stort intresse för fysiska aktiviteter och som så gärna inkluderade mig i sin egen familjs sportaktiviteter. Att huset på Kvarngatan 38 dessutom hade ett stort rum med pingisbord, bullworker, skivstång och en välkomnande atmosfär gjorde inte saken sämre.


Jag minns min första slalomtävling som jag ställde upp i efter att en vecka tidigare haft slalomdebut. Det var Anders, som på ett så självklart sätt tyckte att jag skulle vara med, som fick mig att våga. Jag var rejält stolt när jag kom i mål efter två åk i nuvarande mittenbacken på Vallsberget och hamnade på en hedrande 10:e plats i pojkar C. Svante var drygt  2 sek före mig och blev 7:a . I pojkar B kom Mats- Anders Myhr 2:a efter Mats Johansson.


I mitt minne finns också alla de helgresor till Kåbdalis som jag hängde med på. Med Anders bakom ratten i senaste modellen av Volvo145 satt jag i baksätet och såg skogarna flimra förbi genom sidorutan.


Kvällen innan slalomtävlingar var det vallning som gällde i källaren hos Myhrs. Anders hade fixat en perfekt vallaplats med bla Tokovalla och ett gammalt strykjärn som utrustning.  Och ingen gnällde över all valla som vi sicklade bort och trampade fast i betonggolvet.


Jag minns också min och Svantes kort simkarriär med Anders som ivrig påhejare som ledde oss till en simtävling i Öjeby simhall. Mitt största minne av tävlingen var bävan för starten då jag skulle dyka från startpallen något jag aldrig tidigare gjort.


När jag läser i tidningen att Anders spelade tennis sista dagen i livet så känner jag doften av omklädningsrummet på Norrmalmia när jag och Svante fick följa med Anders på tennis i A-hallen på söndagsmorgnarna.


En kväll under min studietid på Skogis kom jag och några studiekompisar att prata om vilka sporter vi tävlat i. Det visade sig att jag hade det ”bredaste registret” med slalom, pingis, tennis, simning, fri idrott, fotboll, hockey, längdåkning och golf. För många av mina ”sportmeriter” är det helt och hållet Anders förtjänst att jag fick tillfälle att testa dem under uppväxtåren.


Mellan alla sina engagemang han Anders även att vara klasspappa som följde med min och Svantes klass på skolresa till Stockholm. Ganska perfekt för mig med tryggheten att ha med sig grannen.


Tiden går och livet förändras, ”Myhrs” är utspridda i Sverige och Världen och jag bor i Luleå.  Trots att det nu är många år sedan jag sprang mellan Kvarngatan 42 och 38 finns minnena kvar. De sista åren har jag dessutom allt mer förstått, jag tror det har att göra med min nya roll som pappa och boende i ett villakvarter, vilket föredöme och unikum Anders Myhr var, en granne som hade engagemanget och orken att aktivt delta och påverka i den omgivning han verkade.


Med det här brevet vill jag säga att Anders lämnat många fina minnen och influenser efter sig även utanför närmaste familjen.


Sverker Forsén