Kära begravningsgäster,

Vi är väldigt glada att så många ville komma på pappas begravning och till denna minnesstund. Men vi är inte förvånade – att pappa var en populär och uppskattad person visste vi ju redan och efter hans bortgång har vi förstått det i ännu högre grad, genom otaliga bevis på uppskattning och saknad som vi, och framför allt mamma, har fått ta emot. Ni ska veta att det har varit uppskattat och en stor tröst för oss i familjen. Samtidigt förstår vi ju att ni alla är med och delar vår sorg och jag hoppas att denna minnesstund ska bli en möjlighet till tröst för oss alla genom att vi tillsammans tar vara på alla de positiva minnen som omger pappa.

Man måste säga att klär pappa väldigt illa att vara död. Han var ju så full av liv och in i det sista fullständigt pigg och alert med stor aptit på livet, ständigt på jakt efter nya insikter, kunskaper och upplevelser eller helt enkelt en möjlighet att göra ett handtag för att hjälpa oss barn, grannar, bekanta. Det är klart att en så snabb och smärtfri död i sig är avundsvärd, men den kom ju minst 10 år för tidigt och tog dessutom oss efterlevande fullständigt på sängen, utan någon möjlighet att ta adjö.

Så vi får nöja oss med att tacka pappa så här i efterhand och hoppas att han ändå på något sätt hör oss. Vi har ju faktiskt väldigt mycket att vara tacksamma för. Till att börja med så var han ju min och mina bröders dagars upphov (i och för sig med viss assistans av mamma). Men han nöjde sig inte med det – han tog verkligen sin föräldragärning på fullaste allvar. I början utövade han ett ganska auktoritärt föräldraskap, där han ställde krav och satte gränser (givetvis med undantag för sladdbarnet David!), men också gav full support och stöd när det behövdes. På senare år blev det ett mer jämbördigt förhållande där vi umgicks och trivdes tillsammans var det nu vara månde, i första hand förstås på Myrom, vår älskade sommarstuga, men också de otaliga helger då vi hälsade på varandra och inte minst i samband med diverse högtidsdagar, då vi brukade gjorde oförglömliga utflykter och resor tillsammans.

Det känns särskilt bra att pappa hann med så mycket av den arten på slutet, jag tänker då t ex på den mycket lyckade turen till Sandhamn när mamma fyllde år i våras. Likaså kunde Niklas och Monica glädja sig åt ett besök i L.A. härom året och David och Paula fick besök i Barcelona så sent som i julas. Sista besöket hos oss i Västerås i advent blev också väldigt trevligt, och pappa sa faktiskt uttryckligen att vi alltid hade det så trevligt tillsammans och det känns ju väldigt bra nu att han faktiskt sa det.

Annars var han inte så mycket för att uttrycka sina känslor. Ett undantag var när han i ett mail på sin födelsedag i somras skrev så här: ”Kära pojkar! Det kanske jag aldrig sagt förut men så är det och har alltid varit. Tyvärr säger man det inte högt, det är väl det Tornedalska kynnet.”

Apropå Tornedalen så är det en annan sak som jag är glad att pappa fick vara med om, nämligen den legendariska Kukkola-festen för några år sedan. Rätt många av er som är här idag var med då och vet vad jag talar om. För er som inte var med kan jag berätta att detta var en fantastisk släktfest som vi hade på pappas barndomsgård med alla ättlingar efter pappas föräldrar. Då, för bara 7 år sedan, levde alla fem syskonen, nu är redan tre borta. Pappa var alldeles lyrisk efter denna tillställning och det tror jag gäller alla oss som var där också.

För att kort återgå till barndomen så finns det mycket man skulle kunna tala om en sån här dag, men jag ska nöja mig med att ta upp hans otroliga engagemang för sönernas slalomkarriärer. Han insåg förmodligen tidigt att dessa karriärer aldrig skulle bli någonting för TV-rutorna direkt, men icke desto mindre ägnade han varje fredag och lördagkväll åt att slipa och valla skidor, för att sedan skjutsa oss upp till 40 mil till tävlingarna, inte sällan för att konstatera att telningen trillade i typ tredje porten. Och sen var det bara att sätta sig i bilen och köra samma sträcka tillbaka igen. En fantastisk kämpainsats!

När pappa nu stänger sina böcker är det en diger meritlista han lämnar efter sig. Att skriva hans nekrolog var egentligen ganska enkelt – det fanns så mycket att välja bland. Han var dock aldrig någon som medvetet samlade på meriter – han var en genuint prestigelös människa. Däremot var han, som vår kusin Bertil så träffande uttryckte det, ”otåligt entusiastisk”, vilket var något som drev honom framåt mot ständigt nya mål. Man kunde kanske önska att han skulle ha slappnat av mer och njutit sitt otium, men avslappning var nu inte någon njutning för Anders Myhr. Njutning för pappa det var att korsa tunet på Myrom fram och tillbaka, iklädd urblekt overall och storstövlar, med en såg i ena näven och ett spett i den andra, medan den yngre generationen låg och jäste i solstolarna, något som han faktiskt unnade oss, i alla fall under senare år, då han så sakteliga började inse att vi småglin faktiskt blivit vuxna människor med ansträngande karriärer, och som faktiskt behövde en smula avslappning, även om han själv aldrig hade det behovet.

Det finns så mycket mer man skulle kunna ta upp vid ett sånt här tillfälle, men tiden räcker inte riktigt till. Man kunde fördjupa sig i pappas teknikintresse, hans händighet, hans iver att hålla tal i alla upptänkliga sammanhang, hans legendariska roliga historier, alla dråpliga anekdoter… Jag nöjer mig med den gången när Niklas i tonåren var ute med segelbåten tillsammans med en kompis. Det blåste upp ordentligt och jag spanade oroligt ut mot havet. Där fick jag se båten röra sig fram och tillbaka på ett märkligt sätt, bl a såg den ut att vara på väg upp på en ö (vilket den verkligen var, skulle det visa sig). Jag frågade pappa om det inte var dags att åka till undsättning med motorbåten. ”Det tar vi efter kaffet”, blev hans korta svar. Han höll hårt på fikarutinerna!

Nu får vi försöka gå vidare utan pappa. Det känns som sagt väldigt tomt, men vi får väl försöka acceptera att det är så här livet är inrättat – dom gamla försvinner och vi får glädja oss åt de små som kommer istället. En annan tröst är naturligtvis alla glada och positiva minnen som finns kvar efter pappa. Dom ska vi vårda ömt.

Med stor tacksamhet vill jag höja en skål för pappa och hans minne.