För er som inte känner mig berättar jag att mitt namn är Lars Suo. Det finska efternamnet kan översättas till Myhr och då förstår ni sammanhanget, jag är kusin till Anders och växte upp i Anders far Kalles hemgård.

Anders växte upp på gården i nedre Kukkola, några kilometer från mitt barndomshem,  som farbror Kalle hade flyttat till ett antal år innan Anders föddes. När Anders bara var ca 7 år blev Anders och hans fyra syskon faderlösa.

Som tur var så var Anders mor, faster Alma, som blev  ensam med fem barn varav många ganska små, en stark, klok och duktig kvinna som både drev gården, arbetade som lärarinna och fostrade barnen med stor framgång. Men skaran av faderlösa pojkar var inte lätt att uppfostra för faster Alma och hon fick ta till diverse knep för att hålla pojkarna, som enligt vad det har berättats för mig, av och till råkade i ordentliga slagsmål med varann. Då hotade faster Alma med att gifta om sig med någon som minsann skulle hålla ordning på grabbarna. Svaret från pojkarna, som under hotet försonades med varann, blev att då får nog mor gifta sig med en tungviktare för vi kommer att lyfta ut honom!

Bröderna var idrottsintresserade och ägnade sig åt varierande sporter. Nyligen fick jag del av en brevväxling som vår kusin Bertil Lundström, boendes i Wien,  hade med Lasse Spolander, Bertils mycket gode vän liksom numera min, där det framgick att sportandet skedde inte utan placeringsmässiga framgångar. I Kukkolamästerskapen i friidrott 1948 så vann uppenbarligen Anders höjdhoppet på 1,61 m. I diskus vann Helge Lakso på 31,60 m, men  enligt brevet  hände det att  ”Strax före  tävling slängde Anders Myhr 34 meter och ändå tog det i telefon-trâden sâ den stoppade diskusen nâgot”. Jag tolkar det så att Anders var moralisk mästare också i diskus. Dessutom vann Anders också släggtävlingen på 30 m. Det sistnämnda resultatet förvånar mig något då jag inte kan tycka att hans kroppskonstitution helt var i linje med släggkastaridealet men uppenbart kompenserades det av teknik och talang. 

1951, berättade Lasse i brev till Bertil, att Kukkola hade spöat Karungi i pingis och, citat,  ” Alla  Suos pojkarna var med. Erik Suo vann över  Gidlund med 21-11, 21-7 och Anders mot en annan karungibo med 21-9, 21-2.  Olle segrade ocksâ med siffrorna ....... Âke hade den hârdaste matchen, hann vann ”bara” med 22-20.”   

Då Anders och syskonen tidigt blev faderlösa så blev det naturligt med flitiga kontakter besök i hem där våra farföräldrar fanns liksom min far som var barnens farbror. Far var inte så mycket äldre än Almas barn och upplevdes nog som något av en blandning av farbror och bror. Det uppstod en djup och varm relation mellan faster Almas barn och min far. Den ömsesidiga värmen fanns också mellan dem och min mor och Anders och hans  syskon med respektive var alltid mycket välkomna besökare i mitt hem. Den värmen överfördes också till oss yngre kusiner och bl.a. jag fick förmånen att liksom ha flera storasyskon i kusinerna.

Anders ägnade oss omsorg när vi var unga. Jag glömmer aldrig hur Anders och Dagny någon gång mellan 1956 och 1959 bjöd vår familj till Älvsbyn där de bodde. Vi åkte dit i föräldrarnas nyinköpta bil och fick en upplevelserik dag med besök i Storforsen., Fällforsen och inte minst körde Anders oss i sin tvåtakts-Saab i motorcrossbanan på ett sätt som jag tyckte var vådligt. I sönernas fina dödsruna fick jag förklaringen till varför färden gick just där -  det var Anders engagemang i motorklubben i Älvsbyn!

En händelse som gett mig djupa och ljusa minnen är en nyårsafton på Almabacken, kanske nära år 1960, där Anders och  hans bröder med livskamrater bl.a. ägnade sig åt att roa oss småkusiner på ett sätt som jag upplevde som något otroligt trevligt. Det var tankeläsning, det var helikopterflygning på strykbräda och det var stjärnkikning genom rockärm m.m. Jag glömmer aldrig detta tillfälle!

Det som Anders har gjort och betytt för mig har satt djupa spår – det har gett mig insikten att vad man gör för ett barn sätter djupa och bestående spår. De händelser jag berättat om har grundlagt en stark och bestående kärlek till Anders som jag nu här har velat vittna om och som gör att jag tillsammans med er andra kommer att känna en stor saknad efter min käre kusin Anders. 

Lars Suo